Om

Faw heter jag i alla fall, och jag vet, det är ett jättekonstigt namn och det uttalas faktiskt inte alls som det stavas. Det uttalas Fao. Ja, som cow på engelska fast med ett F i början. Det brukade min lillebror kalla mig när vi var små och retades med varandra och det gjorde mig verkligen jätte ledsen… Faw cow. Vem vill bli kallad kossa liksom? Redan där skadad av idealet… haha skoja.
Har mitt ursprung i både Irak och Tyskland, så jag pratar både arabiska, tyska engelska och svenska. En guldklimp inom vården som min lärare på sjuksköterskeprogrammet sa.

Jag har under hela mitt liv varit väldigt aktiv. Även i mammas mage. Mamma och pappa var helt bombsäkra på att jag var en pojke, för jag sparkades så mycket och hårt i mammas mage då jag låg där. Coolt att jag sedan började träna taekwondo. Mamma hade redan valt ut ett namn jag skulle få om jag var en pojke, Sami, efter min morfar.
Men en pojke var jag inte, och kutade fort som tusan när jag började gå. En tant hade pekat på mig då jag sprungit i någon lekpark och sagt till pappa ”hon kommer bli snabb när hon blir stor”. Och ja, jag var faktiskt väldigt snabb. På 8.56 sekunder sprang jag 60 meter när jag gick i sjuan.

Men trots min snabbhet började jag faktiskt inte i någon riktig sport förens jag var 10 år gammal, och blev introducerad för taekwondon. Det var pappa som tvingade dit mig första gången, för han hade haft tränaren som elev (pappa är i grunden idrottslärare). Jag ville egentligen börja dansa, som alla andra tjejkompisar gjorde men efter första träningen blev jag helt fast vid taekwondon.
Jag körde mina första tävlingar som minior och fick ibland killar jag mötte att börja gråta och tog pokal efter pokal. Min bror var också en riktig talang, han tog hem bästa fighter pris och kallades Ninja.

I ungefär sju år tränade jag stenhårt, sedan tog andra intressen över. Tyvärr faktiskt. Alla var arga på mig, mina tränare, min pappa och jag också egentligen, för jag var duktig! Som jag ångrar detta… Men det blev som det blev. Jag spelade i den åldern även fotboll och trivdes bra med det.

Under gymnasiet ”jobbade” jag som taekwondo instruktör i klubben, och tränade själv ibland också. Men det blev aldrig något seriöst. Gick upp i vikt, men var ändå inte mullig eller tjock. Utan normal, smal.
Efter gymnasiet kom chocken, guuud, helt ändrade rutiner. Jag gick upp, men fortfarande så jag kunde leva med det. Sedan hände en grej som chockade hela familjen 2009, och allt föll. Jag tappade kontrollen över mig själv, gick in i en riktig deprission… Jag bara sket i allt. Vågen stod på 61-62 kilo, jämfört med 53 kilo som jag vägde under gymnasiet.

Mådde verkligen inte bra med hur jag såg ut och var less på att må dåligt. Jag hade tränat tidigare i livet, och min man tränade så… jag tog tag i mitt liv i början av 2010 och rasade i vikt. Efter tre veckor hade jag gått ner sju kilo. I början var jag lite för hård mot mig själv, men jag höll vikten och i somras vägde jag som minst 49 kilo.
Jag lyckades pga min vilja och min motivation. Är man inte motiverad kan man lika gärna gå till Max och käpa deluxe målet.
Jag tyckte jag var lite för smal i somras så just nu bygger jag muskler. Idag är träningen det som håller mig igång som människa. Utan hade jag verkligen inte klarat mig. Höjdpunkten på dagarna är att få gå till gymmet. Jag planerar in dagarna efter hur jag ska träna. Jag har totalt ändrat livsstil och jag stormtrivs, och jag tror att varenda människa klarar av att göra det jag gjorde, det var därför jag överhuvudtaget började skriva en blogg. För att visa att alla kan!

Ja det är min historia, blev värsta novellen men… jag tror jag fått med det mesta om min idrottsliga bakgrund. Haha! Avslutar med att hälsa alla välkomna!